Är det något Hongkong lär mig så är det multitasking. Sällan att man står och degar om man har 4-5 minuter över. Alla gör något, alltid. Min multitaskade vardag cirka 3 dar i veckan består av att jobba samtidigt som jag åker Lamma-färjan till Central på Hong Kong Island, sen Star Ferry från Hong Kong Island till fastlandet (Kowloon) och sen pendeltåget till institutionen. Har upptäckt att det går alldeles utmärkt att läsa färdigt böcker, skriva färdigt papers och göra färdigt Power Point-presentationer under den där dryga timmen det tar från Lamma Island till universitetet.

Vid universitetet hoppar jag av tåget och tränger mig på den smärtsamt proppfulla bussen som tuffar rakt uppför berget och sen in på institutionen för att skriva ut och lämna in, ”Professor: my response to the book you asked me to read”. Eller så bär det raka vägen in i undervisning eller som i veckan, rakt in inför en publik på cirka 40 personer och hålla en föreläsning. Hade upparbetat sån enorm lust och energi att vissa såg ut att undra vad som hände. Minns ett och annat ansikte med komplett häpet uttryck under hela föreläsningen som handlade om att fältarbeta och lära sig matlagning i förorten i Dakar, Senegal – Västafrika.

Vi är nog rätt många i den här världen som tycks få ut något av den här rollen; en känsla av att det blir spännande att leva när det uppstår kontraster… man vill veta vad som händer… precis innan… minuten innan… sekunden innan deadline. Vad händer om jag inte klarar det? Hur kommer jag att lösa det? Man går från ett relaxat läge på ön i fåtöljen, till att surfa fram med vinden i håret på Hongkongs MTR. Man grejar det ju alltid; så varför ändra sig? Somliga skulle säga att det handlar om uppmärksamhet (narcissism till och med). Är narcissism alltid dåligt?

Sen har det såklart att göra med hur man använder sin tid. Det är så mycket som ska hinnas med så man får utnyttja varje tillfälle. Jag har dessutom råkat bli en så kallad ”Closing Door Student” dvs. den sista doktoranden CB tar sig an innan han drar sig tillbaka från det långa hektiska livet som professor efter 2012 så beteendet går väl i linje med det.

Borde göra som min väninna D – tyska doktoranden; the molecular biotechnologist som alltid är klar minst en vecka innan oavsett vad det gäller. Åh, det verkar så skönt att leva så. Ska försöka. Går det tro? Det är väl bara att bestämma sig, som med allt annat.

”Du borde börja med bergsklättring eller långdistanslöpning så får du pressa dig och testa gränser hela tiden” sa sweetheart. Ja, jo. Berg är inget för mig, men löpning är okej, speciellt om man får springa till havet och slänga sig i. Här slänger jag mig ut i Hongkongs kollektivtrafik (och undviker rusningstid så ofta det går):

Perfekt att skriva på tåget; idéerna flödar tack vare tidspressen.

Det är väl en hel del texter som blir till på bussar och tåg – in between places – världen runt? Ko(c)kböcker och recept med kanske?

Vi var med på prisutdelningen och deltog i upprymdheten kring Matbloggspriset härifrån Lamma Island, Hongkong – via mobilen! En liten ovärderlig grupp av påhejare representerade mig på plats i Stockholm! Bra! Firade min nominering, de övriga nominerade och vinnaren genom att ha ett underbart härligt, galet dygn. Satt på Green Cottage och väntade på juryns motivering. Grymt spännande! Vi bjöd personalen på kakor från Malaysia som jag fått av Maggie; de blev spralliga!

And The Winner Is… pickipicki! GRATTIS! (Foto: Harald Erici).

Innan GC åt vi en ljuvlig ångkokt fisk till lunch på Sampan Seafood.

Fried crab with chili and garlic!

Några timmar senare; Typhoon No. 10 på Aqua Bar! Lemon grass vodka, yuzu syrup (?), vanilla sugar, red chili, ginger beer topped with bubbles! Det var färska citrongräs och små bitar av ingefära i! Mmm…

Vi var på Felix innan Aqua och började prata med några amerikaner som var i Hongkong på business trip och som genast började prata om Stieg Larsson. Nattmat hann vi med också. Klockan 4 befann vi oss plötsligt på ett karaokeställe där man hyr in sig i små rum och sjunger… på morgonen hamnade man helt otippat på Chungking Mansions – en av världens mest globala platser med fler nationaliteter i samma hus än någon annanstans! Här jobbar Maggie som antropolog och researcher på uppdrag av Prof. Gordon Mathews som bedriver sin forskning här; om den illegala marknaden för piratkopierade mobiltelefoner. Och vid halv sjutiden tog H sina väskor och åkte till flygplatsen och flög vidare till Australien. Ja, det var ett roligt dygn. Klockan 11 checkade jag ut från hotellrummet som jag fått låna för att sova ett par timmar och mötte upp Amy, en Hongkong-tjej som jobbar och bor i Stockholm, för dim sum. Around The World In A Day!

Skrev inte jag den 22 oktober, ”För er som möjligen undrar när det ska dyka upp några stjärnkockar och stjärnkocksämnen i bloggen så vill jag hälsa, de kommer”. Och så kommer hon! Svensk kocktjej landar i Hongkong 13 november, tar sig hit på egen hand. Stannar till 12 december, ev. ytterligare en månad. Håller nu som bäst på att leta egen bostad. Jag försöker hjälpa henne hitta en bra praktikplats! Fram för mer sådan positiv energi i Sverige!

Världen väntar på dig!

Så här snabbt gick det från hennes första kontakt med mig per mail 30 oktober till att biljetten var bokad! Driftigt! Heja!

Nu har jag äntligen hunnit kolla runt mer ordentligt bland de andra matbloggarna som hamnade på Matbloggs-juryns lista och som tävlar om Matbloggspriset 2009; vilken matlagningskunskap, vilken passion!

En rörde mig till tårar – på riktigt alltså. Jag stod här i förmiddags i vardagsrummet och tittade ut över Lamma och havet och hade precis läst Gittos mat och inlägget om ”Drömmen om mexicanagrytans död”. Hon skriver, ”När man delar ut matlådor i hemtjänsten går det inte att bli annat än rent beklämd. Varje gång man öppnar en av de plastade förpackningarna luktar det murken smakförstärkare och deppigt skolkök. Jag har talat med så många äldre om mat eftersom det är i princip det enda jag kan tala verkligt otvunget om. Jag lyssnar på vad de saknar från barndomen och vad de längtar efter: fläskpannkaka med rårörda lingon, sillbullar, rullsylta, kroppkakor, fläsklägg med riktigt rotmos, riktiga köttbullar och S.O.S. Sådant serveras aldrig. Min stora dröm är att starta ett arbeta i ett (tro mig, jag har inte ens en kvarts entreprenör i mig!!) företag som levererar riktigt bra mat till äldre. I både hel- och halvportioner: för de som är hungriga och de som inte orkar lika mycket, men ändå vill äta gott”.

Jag började gråta. Kanske berodde det på musiken i bakgrunden (smäktande kinesisk) plus att det håller på att bli fullmåne och då blir jag mottaglig men mest av allt trillade tårarna för att det känns så ruttet; situationen med maten för äldre och yngre i Sverige. Heja Gitto! Snälla förverkiga din vision för jag tänker så här; Sveriges regering satsar just nu miljoner på att bli Europas matnation och det projektet är ju helt fantastiskt, åh vad Sverige vill bli EU:s matland. Men kan man bli EU:s matland och samtidigt servera sån mat som Gitto beskriver till Sveriges äldre?

För det första måste det kännas genant att behöva knacka eller ringa på hos en människa och komma med ”förpackningar som det luktar murken smakförstärkare om” och för det andra är det som om Sverige, eller rättare sagt de som bestämmer om att sån mat ska serveras till Sveriges äldre, meddelar; ”hej gamling, att du kämpat på under alla dina yrkesverksamma år för att bygga upp landet Sverige betyder inte ett skit. Att du gick upp varje morgon, och for till jobbet, att du tog hand om barn och hushåll och kanske även släkt och vänner och grannar, att du gjorde det bästa du kunde för att vara en god medborgare, att du betalade skatt, det är inte värt någonting längre. Därför utfodrar vi dig som om du vore ingenting. Du kan gott sitta där ensam och dagdrömma om rullsylta och kroppkakor men det kan du glömma för du ska ha mexicanagrytan och så är det med den saken och sen kan du dö”. Det är vad den maten meddelar tycker jag.

Ska ett land som Sverige servera sån mat till sina äldre och yngre och samtidigt aspirera på att bli EU:s matnation? Den matkultur Sverige ska visa för EU skapades och praktiserades ju av de som nu blivit äldre. Sverige har verkligen mat och gastronomisk talang att visa resten av världen, både på restauranger, i företag och i hemmen, men om jag ska ta ställning till ett lands matkultur och bestämma mig för om den känns viktig och intressant då tittar jag också på den maten det landet ger sina unga och gamla. Jag tittar inte bara på en välmående klick i samhället som har råd att äta bra.

Jag tror kanske inte jag vill bli gammal och dö i Sverige. Är det fräckt att säga så? Ni finner mig 100 år gammal, eller 80 i alla fall, med en kall öl på Lamma. Jag hoppas jag slipper grytan och istället får titta ut över det glittrande havet och somna i en stol och kanske bli skickad hem på flyg i en urna, en sista flygning, eller kanske begravd i en fabrik i Hongkong på höjden som en bra vinbutelj, men jag äter fan inte mexicanagrytan efter allt jag gått igenom i livet! Gitto, tack för din blogg; snälla jobba för att förverkliga din vision. Om jag kan hjälper jag gärna till!

Maten till unga och äldre är vad jag förstår väldigt olika i Sveriges alla kommuner. I Borgholms kommun på Öland till exempel har jag fattat att det lagas kroppkakor från grunden på servicehem – på sina håll i alla fall. Jag får höra om hur de snackar och umgås i köket. Alla lägger sig i hur kroppkakor egentligen ska göras och alla gör lite olika, på sitt vis, och alla tar plats med sina idéer. Det är väl mer så det ska vara att bli gammal? Och vill man inte sitta med och chatta i köket utan istället vill vara själv på rummet kanske med en bok eller med sina minnen så kan man åtminstone få riktig mat. Man ska inte vara gammal med nån äcklig gryta eller grå bit fisk och södervärmd potatis på grund av nåt stelt avtal som kommunen följer slaviskt. Regler är till för att ifrågasättas sa professor Randy Pausch innan han dog alldeles för ung förra året.

I Hongkong sitter äldre med sina tidningar, sitt te och sina dim sum från klockan 8 på morgonen, tillsammans på tehus. Där snackar de och umgås och låter timmarna gå, frukost blir lunch blir eftermiddag. Hur det fungerar med maten på Hongkongs ålderdomshem eller servicehus eller ”serviced apartments” vet jag inte. Många bor hemma med hemhjälp och ja, jo det är för det mesta Filipinskor och Indonesiskor som är anställda i Hongkongkinesernas hem för att ta med dem på promenad och laga (hemlagad) mat och så behöver Sverige inte ha det. Men att få käk levererat hem på det vis som Gitto beskriver; och äta gammal och solo, är det nåt att vara stolt över? Ah, jag måste ta paus och djupandas, det är så fel.

Sen var jag på Kryddburken och himmel vad den köttfärslimpan med brysselkål, kokt potatis, sås och morötter såg god ut! Jag kan knappt sluta titta. Lyckliga den familjen som får äta så gott, nästan varenda dag verkar det som. Tack för en fantastisk blogg, så glad att få följa med i den! Och de andra bloggarna är underbara de med; jag är stolt att vara nominerad i det här sammanhanget och tack juryn att ni presenterar så många nya intressanta personer att upptäcka i MatSverige!

Ibland läser jag om duktiga och driftiga människor i Sverige som håller på och bakar och ordnar med kafferep. En gång, minns inte i vilket sammanhang, var det en person som beskrev ”problemet” med hur man äter upp allt som bakas. Det var en person som älskade att baka och fika men som alltså fick en massa över eftersom hennes väninnor också bakade en massa. De samlades allihop och bjöd varandra. Men det blev över. Ingen hade speciellt stor lust att fylla frysen.

Väldigt få orkar äta sju sorters kakor, jättemuffins, bullar, tårtbitar, handgjort chokladgodis och allt vad det var under loppet av en kafferepssamling så ja, vad gör man? Tänk om de som bakar och får en massa över kan ge en påse nybakat till en människa på gatan eller en som tvingas äta mexicanagrytan – en som inte har det så bra som du. Fatta att du skapar en kort stunds äkta lycka i så fall! Det är inte svårt, det är inte pinsamt, man är inte konstig om man gör så. Man är snäll och påhittig – det behöver den här världen. Vi har en kvinna här på universitetet som låter som Mimmi Pigg och nu börjar jag låta som Karl-Bertil Jonsson och snart är det ju faktiskt jul… men tänk såhär… utan ironi… det går faktiskt att göra saker man kanske aldrig gjort förut. Om man ger bort överblivna färska bullar betyder det inte att man omedelbart måste känna sig tvingad att ställa upp som volontär i soppkök eller bli aktivist eller göra det till sin sak att försöka förändra världen. Man behöver inte förklara sig för att man vill skapa nåt bra. It’s okay to love. Man bara gör.

En kort stunds äkta lycka 1; över 500 personer kom på besök!

En kort stunds äkta lycka 2; roligt besök i Hongkong! Foto: Harald Erici.

Den 15 november, 2003, 17.30 på Kokbokens Dag, Grythyttan träffar jag en framgångsrik kokboksförfattare. Vi har träffats vid prisutdelningen för Årets Svenska Måltidslitteratur i Grythyttans kyrka. Plötsligt står vi på en vinmässa i Måltidens Hus. ”Varför håller folk på så mycket med mat nuförtiden?” frågar jag. (Kokboksförfattaren sväljer) ”det är för att killar har börjat laga mat. Det har skapats en marknad. Förut var det bara kärringar som stod i köket och då var det inget speciellt. Men nu finns det tävlingar och tekniska prylar”.

Det är något i det här samtalet, om ”kärringar i köket” som ska leda till att jag år 2003-2004 bestämmer mig för att skriva en c-uppsats om matlagningskultur i media och kokböckernas värld mellan 1954 och 2004. Åren 2005-2006 är jag i Afrika och Kina, gör en magisterexamen på tema lärlingsskap, unga företagare och förortens gastronomi. 2007 växlar jag mellan matforskning, en rotlös känsla och en undersökning bland Stockholms papperslösa. Nu mellan 2008-2012 ska maten, kvinnorna, männen, marknaden, köken, prylarna, minnena, drömmarna, de ömmande kropparna, skärsåren, brännmärkena, erfarenheterna, attityderna och begreppen samlas i min doktorsavhandling. Jag vill rensa, hacka, steka, skapa, tävla, tycka och trycka för att försöka komma fram till vad köken och gastronomin är för slags landskap och hur man kan navigera i dem.

Varför anses till exempel en kvinna i ett varmkök föra med sig ”problem”? ”Hon är inte stark nog, hon stannar hemma så fort hon får ont i halsen, hon vill inte satsa, hon vill inte jobba på obekväma arbetstider, hon kanske vill men kan inte pga. man och barn, hon ställer till det, hon blir en bitch, eller morsa, det blir bara en massa strul; folk börjar ha sex hit och dit om hon tar plats i köket, hon börjar gråta så fort det blir allvar, hon pratar för mycket, hon ler inte tillräckligt, hon vill inte bli svettig och flottig i håret, hennes pojkvän kommer att ställa till det… listan bara fortsätter och fortsätter.

Kvinnor tycks ibland betraktas som nästintill inkapabla att producera gastronomi, laga mat och leda ett kök – om köket är utanför hemmet. Kvinnor blir fortfarande många gånger förknippade med känslan av att ”picka med en sticka” såsom i 50-talets kokböcker. Samtidigt säger man om kvinnor att de är ”bättre på att laga mat”, ”bra på detaljer och helhet”, de kan ”lyssna och skära samtidigt”, är mer passionerade, mer ekonomiska, noggrannare. Vad handlar det om? Möts man kanske av en lika stor kluvenhet om man vill ta sig fram som kock och man? Jag minns en kock som sa att han struntade i om det var en kille eller tjej han skulle anställa, han tittade på gångstilen. ”Mycket får man veta genom att studera hur en person går”. Andra på elitnivå frågar sina presumtiva anställda om de är musikaliska? Om så är fallet; bra. ”Musiken och maten hör ihop”.

I Sverige tenderar man att fastna i genusträsket (säger de som flyttat). Den stereotypa bilden är att mannen tar ut svängarna som exhibitionisten i köket. Han svettas, stökar till, snuskar, lämnar disk, är sexig och teknisk. Hon är också allt det där men hon pratar om chica små örter istället. Hon får gärna hålla på bara det känns charmigt och trevligt. Det är så det sägs och det syns på bilderna om du öppnar nästan vilken kokbok som helst. I Hongkong finns tydligen utrymme för en kvinna som lyckas vara både framgångsrik TV-kock, rolig och lesbisk – So Good på TVB Jade. Hon agerar också på sitt sätt stereotypt. Vem tjänar på allt det här? Och vidare, vad gör de här rollerna och attityderna med människor – och maten?

Att som människa finna glädje och affärer i att laga mat utanför hemmet tycks innebära ett ständigt positionerande, medvetet eller omedvetet. Det enorma utbudet av inspirerande mattips i media gör att köket framstår som den plats där moderna och socialt kompetenta människor hör hemma. Jag har fattat att rollen som kökets ”morsa” och ”bitch” är etablerade. Men ”kärringen i köket” vem är det? Det behöver kanske inte alltid vara en kvinna?

Är det du som är kärringen här, eller jag, eller han där borta?

Våra IVY League-professorer på antropologiska institutionen på The Chinese University of Hong Kong (CUHK) är ofta intresserade av att diskutera mat och hälsa och delar generöst med sig av sina tips. En startar till exempel ibland dagen med en kokt sötpotatis (”quick and cheap”); typisk street food vintertid här. En tar en shot av citronjuice och honung följt av frukt (”light and healthy”). Eftersom jag sällan äter frukt tänkte jag att jag kunde börja och testade så min egen mycket enkla variant på fruktsallad:

Exklusivt japanskt äpple, banan, kiwi, apelsin och ca 6 hackade pekannötter! Jo det är gott! Fruktsallad förknippar jag med julen. Kiwi känns egentligen för syrligt för min smak, fast den motverkar cancer säger professorn så man får väl börja försöka ha mer kiwi i maten då. Förut brukade jag inte bry mig så mycket om frukost men efter att jag träffade sweetheart har jag äntligen efter flera år fattat att han är en Fruller, dvs. en Frukost Lover. Så jag jobbar på att bli en jag med.

Här är en bra kombination på Green Cottage – vegofrukost med egg muffin, ”vegoskinka”, hash browns, stekt tomat och kolla – fruktsallad! En ny variant som jag börjat beställa a la carte inkluderar spenat med lite vitlök (vitlök till frukost!? Ja?), smörstekt svamp, ett kokt ägg, en croissant med sylt och en liten latte. Lägger upp foto på den senare. Häromdagen såg jag en kinesisk kvinna stryka sylt på sitt kokta ägg – åh, det såg ut som om hon njöt, som om hon gjort så många gånger förut, så jag testade så fort jag fick chansen att göra likadant. Gott! Kalles Kaviar skulle kanske vara för salt för Hongkongkinesernas smak.

Att mycket av vår mat och speciellt frukostmat i Sverige kommer på tub upplevs väldigt exotiskt för många har jag fattat. Det börjar kännas främmande för mig också. Men svensk mat på tub är den perfekta souveniren! Den här fotade jag i Grythyttan i augusti.

Mormorsgröt är också bra frukost! Ibland känns det lite väl mastigt bara eftersom det för det mesta är omkring 30 grader varmt här – till och med nu i november!?

Bästa frukosten oavsett klimat och vart man än befinner sig i världen och oavsett humör; champagne.

Kolla, hur kul som helst; jag är med bland juryns 11 val och tävlar om Matbloggspriset 2009! Vinnaren avslöjas på nordens största matmässa Det goda köket på Stockholmsmässan den 6 november klockan 10.15. Vilka häftiga matbloggar det finns – GRATTIS till alla nominerade! TACK alla som röstade på mig!

Tänk, här bloggade jag i somras på Öland…

…nu bloggar jag mitt i det här!

Kom precis hem efter en eftermiddag och kväll med Maggie (som jobbar som forskarassistent) och 24 vinprovarkuponger (man fick 12 st för 100 HKD). Vi var på Hong Kong Wine and Dine Festival. Det är ingen skatt på vin i Hongkong och regeringen satsar verkligen på vinmarknaden genom att sponsra alla möjliga typ av festivaler. De försöker få Hongkongkineser med vinsamlingar i Europa att flytta över sina samlingar hit istället, vilket låter som en utmaning eftersom vinkällare kräver plats och det är plågsamt uppenbart att det saknas plats här. Det saknas till och med plats för gravar och nu diskuteras om de döda kan förvaras i för detta fabriksbyggnader, begravda på höjden (som vinbuteljer får man kanske tänka). Det finns inget vidare system för recycling av vinflaskor heller och dessutom har folk i Hongkong med vinkällare i Europa råd att flyga dit och dricka sitt vin, det kanske är en del av själva njutningen? Men man fattar ju varför det är sån vinhype. Marknaden i Kina är enorm. Överallt snurras det på vinglas och synas och smakas. Vin är nytt för många. Det är väl därför det brinner i blicken på vinagenterna, fatta att man kan bli rik på vinaffärer!

Hong Kong Wine and Dine Festival 30 oktober till 1 november på West Kowloon Waterfront Promenade.

Perfekt inraming för en wine & dine-festival; skyskrapor och fullmåne! Och massa folk.

Efter ett Sicilianskt beskt vitt gick vi till Hello Kitty-vinet…

Vi testade ”Hello Kitty Devil” Pinot Nero (italienskt). Det var väl okej.

Allt sålde tydligen slut direkt.

Den gula, bulliga flaskan föll jag för; Villa Sparina Gavi 2007 (Italien).

Pratade ett bra tag med Andreas Muller, Manager på Hospitality Industry Training and Development Centre (Western Cuisine). Han sa att jag kunde komma och utbilda mig hos dem ett år! Ja! Fick intressanta inblickar i hur kocktjejerna har det och hur de tar för sig i Hongkong; han sa att det strömmar in tjejer på utbildningarna, det är 12 tjejer och 16 killar i hans varmkök just nu.

Här är några. De flesta på Hospitality Industry Training and Development Centre är väldigt unga; 16-17 år.

Sen blev vi hungriga. Här var det franska ostar, patéer, korvar, skinkor och bröd…

…och Bordeaux-viner!

Det här vinet smakade skogaholmsmacka med bregott (gott spanskt). Vina Santa Marina Viognier 2008.

Och det här vinet var som hon; självklart och kräset. Millbrook Cabernet Sauvignon Malbec 2005.

Här en installation; karaff eller vinflaska med bubblor. Det var det!

Halloween i Hongkong är galet, så galet att jag inte vet hur man gör. Mailade till en kompis: ”I would need a course in how to enjoy Halloween. How do people do it? If I put on a mask, what do I do next?”. Seriöst. Jag kan tänka mig att det vore kul att fira Halloween om man får göra som barn; springa runt och tigga godis. Eller om man hamnade snyggt utklädd i ett påkostat sammanhang ungefär som i MJ’s Thriller – som i scenen som spelades in i ”This Is It”. Jag kollade ut över hustaken här på Lamma för att se om det var något galet på gång och fick syn på en grupp vuxna på fest där en var utklädd. Han verkade tycka att det var så pressat att det uppstod som ett litet ”föredrag” kring honom. Alla samlades runt mannen med masken (som han höll i handen) och han pratade och pratade – nej vad jobbigt! Sen kom masken på, EN gång, och bu-hu-uuuu! Det är det här jag inte greppar med Halloween. Hur gör man? Om man är okej med att ragla runt som spöke i Lan Kwai Fong, då fattar jag att det kan bli kul. Men om man inte är bra på det, och inte bra på fester där en är utklädd och allt känns pinigt, och inte hamnar på coola MJ-fester – vad gör man då? Dukar upp i rött och orange på köksbänken, dricker rödvin och kollar på gamla bilder med katter och kors, och på dumma amerikanska filmer. Förra året irrade jag runt som fågelskrämma i Hongkong, i halm och grönt, det gör jag bara inte om!

Han heter Frasse och bor i Ytterjärna.

Ser nästan ut som offergåvor! Tomater, ostbågar, chips, frukt, nötter, rödvin och en gul lök!

Efter att grodan fick flytta ut med aloe veran för ett par dagar sedan gick jag såklart och kollade hur läget var. Läget grodan? Det fanns ingen groda i krukan så jag tog upp aloe veran igen på balkongen. Gissa vem som satt där helt nyvaken nästa morgon med kisande blick  – igen! Jamenhej! Han/hon gräver alltså ned sig i jorden. Då gör vi om samma sak; flyttar krukan försiktigt nedför trappan och går ut runt huset och landar på samma ställe. När vi väl var ute var grodan klarvaken, de där svarta blanka knappnålsögonen stirrade på mig. Måste vara en underlig upplevelse i grodtillvaron; först upp på balkongen (på egen hand), sen åka i krukan ned (med mig), sen upp på balkongen igen, och ned en gång till. Nu utgår jag från att grodan gillar aloe veran så den får vara kvar där nere.

Hej nyvaken!

Hej då!