Landskap och stämmningar

Tropiskt ösregn, Central, Hong Kong.

Hong Kong Salsa Festival 2010, igår.

På väg till Lammafärjan genom regnig storstad i Hongkongtaxi.

Med sig har man också det svartvita, här i Ängelsberg julen 2009.

Och det här, Mali 2005.

Mer om det perfekt risiga

Mer om det perfekt risiga (med anledning av en kommentar). Performance theory och performancepraxis handlar om att förstå att vi hela tiden rör oss på olika scener. Vi är inramade av scener vare sig vi är beredda att inse det eller ej. Vi kanske känner att det finns viktigare (roligare) saker att bry sig om här i världen. Visst. Men vi lever ändå varje dag mitt i vad som kallas ”frame analysis” så fort vi rör oss bland andra människor. Så en perfekt risig blogg blir en scen (ja ni hajjar). För vissa känns scenen ny. För andra (med risiga bloggar) blir den bara bekant. Så var det med det.

Såhär lät det också på Gender and Work-kursen i lördags:

People can do anything to make up their understanding of YOU, and you have NO IDEA what is going on in their minds. When we talk about “impression management” we speak as if we are in control. Impression management is a very “me centered” idea. Impression management refers to “me manipulating”. “Frame analysis” means you have NO CONTROL. Frame analysis means “me being manipulated”.

Vi rör oss hela tiden mellan dessa två lägen, är tanken. Lär man sig det här på lågstadiet nuförtiden, eller? Berättar de hur det ligger till med performance, scener, impression management och frame analysis på Arbetsförmedlingen? Tänk bara på betydelsen av att ha ”rätt sorts hår” för olika typ av yrken.

Det var för övrigt en kinesisk tjej som hade satt på sig rosa, rosetter och hjärtan i denna genusvetarklass. Hon fick förstås frågan hur hon tänkte. Hela klassen fick frågan hur vi tänkt när vi klätt på oss eftersom våra kroppar och kläder ”skriker” hela tiden. Tänk på det nästa gång du kliver ut i byn eller på stan. Hela du skriker ”jag är (eller vill vara) si”. Även om du tagit på dig nåt för att inte synas, så skriker hela du. Och så plågas (eller roas) vi av våra egna sk. inre ”running commentaries” dvs. ett flöde av tysta kommentarer i våra egna huvuden för varje person vi möter, ”du är (eller vill vara) så”. Har man tur lyckas man vara mer mindful, dvs. mera nu, och kan strunta i hur alla runt omkring är eller vill vara. Man kan lyssna på fåglarna och tala med träden. Jaha.

Men livet tycks fungera såhär i alla fall:

When something is incongruous, it means something doesn’t match, as wearing a very nice suit with a not so nice backpack. People experience a tipping point as the combination gets bizarre (or just “ugly”) and they “cure it” perhaps by saying, “oh she is a mother, she carries her kid’s stuff home from school”. We become conspiracy theorists. If we are in a good mood, we may say “she is funky”. If we are in a bad mood we may say, “it’s bad planning, and she shouldn’t be wearing that”.

Vilken värld vi lever i va!? Och jo hon i rosa, rosetter och hjärtan skulle på middag med mormor efter lektionen och ville därför klä sig ”girly” sa hon. Kille i rosa blir än mer laddat/intressant, beroende på scen (frame) förstås. En man klädd i rosa i ett hörn i klassrummet på den här kursen skulle förmodligen resultera i milt gillande hos genusvetarjagen. Men som Quinna vet jag inte om rosa, rosetter och hjärtan är så lyckat för en man… Det beror på vem som har det på sig. Vissa tycks greja det mesta!

Hej så länge från ett mysigt, ösregnigt, söndagsledigt Lamma med ett turkosfärgat sydkinesiskt hav! Nu tänker jag gå med en färsk dagstidning till The Flying Pan, en amerikansk diner på Hong Kong Island där de serverar frukost 24 timmar om dygnet!

Green Cottage Lamma Island Hong Kong. Hundar är väl mer mindful, dvs. mera nu, och struntar i hur alla runt omkring är eller vill vara? De bryr sig bara om ifall man kommer med positiv eller negativ energi.

The performance of Japanese rice snacks in Sogo department store, Tsim Sha Tsui Hong Kong. Visst är det intressant att nästan allting i världen idag ”uppträder” på ett väldigt genomtänkt (marknadsmässigt) vis så att vi ska känna, ”dig vill jag ta med hem!”. De här små sötnosarna fick stanna kvar dock, jag valde en annan påse. Men de var rätt gulliga!

Gender and work

Hej alla ni som plötsligt tittade in på en av matblogg-Sveriges just nu antagligen fulaste blogg, välkomna! Visst känns det 1995? Jag hittade en gammal kalender från den tiden i julas där jag skrivit in den allra första gången jag var på Intärnätt. Det var i april 1995. Herrejösses, ungefär så här såg hemsidorna ut på den tiden. Sen gick man och blev AD och Creative Director till och med, i Stockholm och för amerikanska Razorfish, och producerade så snygga, cleana sajter under en massa år att man knappt mäktade med, så innovativt var det. Och det är så snyggt och uppdaterat överallt nuförtiden att jag bestämde mig för att göra slag i saken och låta bloggen blir mer 2010, dvs. såhär. Det är fult. Gles uppdatering ibland. Det ska vara lite fult idag. Det nya är det perfekt risiga.

Just nu inser jag att man kan betrakta hela livet som en jäkla massa pågående samtal. Samtalen höll på innan du föddes och kommer att fortsätta långt efter att du gått ur tiden. Det gäller att lära sig att lyssna. Man måste lära sig begreppen. Bemästra form och innehåll. Smyga sig in i debatten, om man ska få vara med och prata, i sammanhang där man vill bli hörd. Det kan ju låta självklart. Det var det ena.

Det andra är att jag börjat en Gender and Work-kurs här på kinesiska universitetet i Hongkong: slut ögonen en stund och se framför er ett klassrum fullt av antropologer och genusvetare, Mainland-kinesiskor, Hongkong-kinesiskor, Taiwanesiskor, Koreanskor, en tjej från Macau, en kille från Holland åsså jag, lördagar 14:30-17:30. Se en av världens just nu vassaste professorer, en svensk-kanadensiska med dubbla doktorsexamen från Harvard i antropologi och arkeologi, plus en juristexamen på samma grymma elituniversitet, som kan prata och läsa mandarin flytande, är 41 år, jobbar heltid som jurist och undervisar på halvtid. Så här ungefär startade det:

Gender and work (gender in the workplace): Women know it’s not fair that they are going to be treated differently just because they have boobs. But hey. Think. Why does someone cut his hair to be a lawyer? Or why are we getting dressed in a certain way for the workplace? Think, “I am getting paid” (even if I may hate to dress up/down). Every job requires certain roles to be performed. You dress up/down to represent the office values, abstract ideas. In some jobs you cannot be too small. Cannot be fat. Cannot look dirty. Cannot look too clean. Men’s lives, Asian people’s lives, Black people’s lives, and White people’s lives, Beautiful Women’s Lives – they all SUCK! Gender is not just about women! It’s about every one. Gender is a job. We all have just as horrible things we need to do (perform) in order to be part of life, as a woman or a man. When realizing how all of our lives suck it gets interesting. Understanding how it sucks for all of us, differently, makes us less angry.

Okej: genusvetare är inte automatiskt galna manshatare! Bra! Nu blir det intressant:

Stereotypes are language. We use stereotypes. We need them. We can’t get rid of them; it’s like getting rid of breathing. Without them there is no knowledge, we can’t see without them. Can I change the language? Can I add words? New words happen all the time. But I cannot make them. What we need is to get new stereotypes about women. This is what we refer to as role models. Why do we hate the saying, “Women need more role models”? We need to get rid of the word “women”. We all need role models.

Just det! Och kolla här, här kommer några stereotypa idéer man kan roa sig med att upptäcka och utmana i arbets- och umgängeslivet:

Grooming rituals, aspects of female and male behavior and power differentials in communication: Women touch. Even if you don’t touch, you reach out and touch the other person’s private space (and you need to touch in certain cultures in order to befriend women). If you touch men, you become girl friend, sister, or mother (if you are older). Notice that face to face, women are all over each other. Woman, stop yourself when you start the grooming ritual!!

Friendship and love: Men and women speak in a language of competition but differently. Men are bowling each other. The idea is men get together to DO SOMETHING; they don’t just get together and TALK. Men use sports to communicate. Men talk about promotions, men order each other around. Women order each other around too, as a motherly, competitive thing. When boys and men run around and take up space, none offense is taken. When women do, people get offended. Men point at each other but it’s not considered hostile, or offensive. Women point at each other, and they are perceived as hostile. When you lean forward during a meeting you have lost all power. Always sit so your lower back and butt is touching the chair; it looks much better. Women feel this, feel that. It’s all about feelings. They don’t really want to DO THINGS. Men fix things, men DO THINGS. If you want to talk to your male boss, talk to him about things he can DO SOMETHING ABOUT, and he will feel good about himself and promote you! Not all men are assertive. Even men can hug and show feelings if they think one of them might die in war. Plus, not all women are nurturing.

Insikter om stereotyper och hur vi navigerar genom livet med hjälp av dem vill jag ta med mig på vägen för att försöka förstå hur kockar och kökschefer utmanar, bemöter och använder sig av stereotypa uppfattningar. Vad ska kvinnor respektive män göra och hur ska de vara för att nå just sina respektive mål i den gastronomiska branschen? Enjoy!

It takes two to tango. Eller ja, det behövs två för att dansa salsa; kille/tjej, tjej/tjej, eller kille/kille. Hong Kong Salsa Festival 2010 pågår just nu, 1-7 februari.

SVT Landet Brunsås

Då har man varit på TV rapporteras det hemifrån; igår i SVT Landet Brunsås! Det blir repris den 5/2, 7/2 och 11/2 för er som vill se min TV debut! Eller kolla SVT Play. Det är ingen debut förresten, jag var på SVT 1997 när en kompis till mig var med i första Robinson (fast då mer i rollen som statist än som röst)!

Gourmet, slow food-soppa och sommarkök

Kolla sidan 27 i tidningen Gourmet nr 2/2010; jag är med i ett häftigt temanummer om ”tjejer som kommer låta tala om sig mer i framtiden”. Har fått roligt erbjudande att vara med och jobba och fältarbeta i ett kultkök med ambitioner och kvinnlig kökschef på ett värdshus i Halland i sommar (jag kommer!). Ska i sommar börja att på heltid följa kvinnor som basar i omskrivna kök och i kök som bjuder på genuina upplevelser men som befinner sig lite mer i det dolda, i Stockholm, på Öland, i Halland som det ser ut och på några fler ställen i Sverige samt i Hongkong. Fältarbetet beräknas ta ett år.

Har lärt känna brittiska matboksförfattaren och forskaren Annabel Jackson som är ledare för Hongkongs slow food movement (www.slowfoodhk.com). Hon har bett mig laga mat till ett kommande event! Vad ska jag laga? En nordiskinspirerad soppa med sallad och bröd kanske? Det saknar jag här i vardagen i metropolen Hongkong, ni vet caféer med engagemang där de plötsligt experimenterar fram urgoda, matiga soppor på menyn, som hos Fru Carlsons Café på Gärdet eller Café Puck (Puck Kaffe & Konst) på Hornsgatspucken. Har ni några bra recept, tips eller soppminnen vi kan få ta del av?

Soppminne 1: Fru Carlsons Café, Gärdet, Stockholm. Spenat (eller om det var broccoli).

Soppminne 2: hål-i-väggen-ställe Sai Kung, Hong Kong. Typisk asiatisk nudelsoppa med lokala grönsaker och kyckling.

Soppminne 3: också Sai Kung, Hong Kong, hemlagad typisk kantonesisk före-maten-soppa med lotusrot.

Soppminne 4: Soppa med rödbetor, ingefära och en kvist färsk dill, Green Cottage Lamma Island Hong Kong

Framme på Lamma Island

Lamma Island ikväll, 23 grader i linne på balkongen.

Stockholms Slott i fredags med iskalla, röda fingrar – en resa från en skön plats till en annan.

So long Stockholm

Vi har ätit pizza och druckit Châteauneuf-du-Pape 2007 med familj och släkt ikväll; en herrans fin röd druvblandning av ”black Grenache, Syrah, Mourvèdre, Cinsault och Counoise”. Det kunde ha varit namn på fem galopphästar i ett miljonlopp. Eller en spännande historia om fem franska systrar. Nu är det druvor. Slottet på etiketten på flaskan liknar slottet i filmen ”The Ninth Gate” med Johnny Depp. Om några timmar åker jag tillbaka till Hongkong. Här är bilder från de senaste dagarna:

Stockholm är en plötslig känsla av gemenskap i en bilkö på Odengatan när alla vet att ett snöoväder är på väg in.

Stockholm är svanar och en massa andra fåglar som man saknar när man inte är i Stockholm.

Stockholm (ja, hela Sverige) är tunnbrödsrulle. Châteauneuf-du-Pape passar säkert lika fint till en ”dubbel med räksallad och lite till”. Minns på 90-talet när jag hängde en tid med adliga gossar, då det serverades finvin till falukorv vid Skånska slott och herresäten.

Stockholm är klassiker på menyerna som toast skagen och S.O.S. och vilt som älgcarpaccio.

Stockholm är att få en intevju med förra Årets Kock 2009 Viktor Westerlind! Han säger att han vill komma till Hongkong! Pratade också med jordbruksministern, Eskil Erlandsson m. fl.

Årets Kock-Stockholm log för Viktor Westerlind hade gjort lunchen som serverades i Globen (torsk). En trevlig New York-kock och gästföreläsare satt vid bordet bakom mig, han filosoferade högt, hans tjej (?) berömde Årets Kock-arrangemanget (”it’s so organized, you know, people are so civilized here, tasting events can get so messy but this is nice”). Jag föreslog att de skulle försöka återvända till Sverige i juli eller augusti någon gång och testa att glida ned (näck förstås men det sa jag inte) i det kolsvarta vattnet i sjön Loken i Loka brunn eftersom New York-kocken verkade gilla det svenska Loka-vattnet. De blev intresserade. Att bada i svenskt, rent, svart vatten är något väldigt speciellt ju.

Kockar och personligheter i Årets Kock-juryn som gör entré en efter en till hög musik och snygg ljussättning gör också Stockholm och Sverige speciellt.

Kockar i Stockholm lagar rentunga på tid.

Några av Stockholms framgångsrika kockar som innan Årets Kocks prisutdelning tävlar om att smaksätta creme fraiche (Viktor Westerlind och Tom Sjöstedt precis efter att Viktor vunnit).

Det är nervös väntan i Globen.

Och en glad vinnare som slår Stockholm; Gustav Trägårdh, Basement, Göteborg! Jag hamnade i publiken rätt nära scenen med kocken Daniel Räms (Pontus, Stockholm) familj  – samtliga i fina rosa t-shirts…

… och ren och skär glädje var det att få prova korv på renhjärta på Årets Kock-Banketten! So long på ett tag, ses i Hongkong!

Dags för Årets Kock!

Om några timmar är det dags för Finalen av Årets Kock, SM i professionell matlagning i Annexet, Globen. Dörrarna öppnar klockan 09.00. 6 kockar gör upp om titeln Årets Kock 2010:

• Magnus Persson, Carl Michael, Stockholm
• Sebastian Höckert, Swedish taste, Göteborg
• Christofer Ekman, Fredsgatan 12, Stockholm
• Daniel Räms, Pontus!, Stockholm
• Linus Ström, Thörnströms kök, Göteborg
• Gustav Trägårdh, Basement, Göteborg

Jag lovar att minst hälften sover oroligt eller ligger periodvis sömnlösa i natt. Den blivande vinnaren är redan nere i REM-sömn (nu kl 00:36). Tror jag. Tjejerna som gick till semifinal i år är kökschefen Titti Qvarnström på Bloom in the Park, Malmö och Anna Johansson, Vendel at Sturehof, också Malmö. 130 skickade in bidrag. Juryn valde ut 24 semifinalister. Temat för Årets Kock 2010 är Resursklokt – återvinn och tillvarata såväl kunskap som resurser. Det hela sänds i SVT1 kl 21.

Förra tisdagen vann tydligen Tommy Myllymäki den svenska uttagningen till Bocuse dÒr – VM för kockar. Uttagningen skedde på nya Restaurangakademien. Tommy driver ”Småländska Kolonin” i Jönköping och Julita Wärdshus utanför Katrineholm m.m. Och här posar vi kvällen på Grand Hotel i Stockholm då han blev Årets Kock 2007!

Det var året då jag fick hela Sveriges matelit att delta i en improviserad etnografisk berättelseövning på temat ”Mitt bästa måltids- och festminne” som överraskningsmoment under min insats som talare. Minns den fantastiska projektledaren som höll i seminarierna då (och som även höll mig i handen en stund och sa att allt skulle gå jättebra) som gestikulerade upprepade gånger med armarna i stora cirkelrörelser längst bak i salen (”snabba på”). Minns en person i publiken som ropade, ”talaren är för snabb!”. Det kändes overkligt, jag ensam på scen och publiken som skrev så att pennorna glödde. Alla berättelser samlades in på stora matfat som skickades runt, som jag hade tagit med hem från Dakar, Senegal och som Grands värdinnor balanserade galant och levererade fram till scenen. Måste göra nåt av de där över 100 berättelserna, hur några av Sveriges mesta matentusiaster firade och åt i just sitt 00-tal. Och jag har just insett att jag skulle vilja intervjua ca 15 väldigt intressanta personer imorgon, hur ska allt hinnas med?

Börjar om

Vänner – jag börjar om! Titta så här ser ut, naket och rent, som en nyfödd. Min kille gjorde en header av bilden han tog på Lamma i höstas och jag tänker kanske använda den, fastän den känns mer som att den hör hemma på en modeblogg. Jag kanske ska börja skriva mer om mode? Modet i Hongkong är helt galet underbart. Det ska bli fortsatta dagboksbilder av livet på Lamma i alla fall, tillsammans med antropologiska teoretiska resonemang om kockar och mat, det lovar jag.

Kan ni fatta att det sista jag käkade i Hongkong innan jag flög till Stockholm, vid en bullrig dai pai dong, dvs. open-air food stall-middag tillsammans med M och S, var gåstarmar! För några år sen hade jag tänkt att för att äta tarmar (annat än som korvskinn när man inte tänker på att det är tarmar) måste man vara sjuk i huvet. Men nu satt vi där och det var M:s val och det var så gott så! Själv valde jag bläckfisk och musslor (mina matvanor börjar mer och mer likna en pescatarians, dvs. en person som helst inte äter något över havsytan). S valde scrambled eggs with beef. Och alla pratade vi om hur man bör prata i TV. Om du någon gång ska vara med i TV, tänk ut några sexy one liners men bara om du kan leverera utan att det känns krystat. Hörde till exempel någon säga om en maträtt att ”smakerna knullar runt” och där, pling, slog klockan för något av det mest krystade jag hört sägas i TV.

Här kan ni läsa om det avsnitt där jag ska medverka i SVT Landet Brunsås som troligen sänds någongång i mitten av februari. Eventuellt kommer jag med även i sista programmet. Vi spelade in i söndags; det var svinkallt och jag hade jetlag (landade kvällen innan) så om ni tittar och tycker att det jag säger låter corny – ha omständigheterna i åtanke

Här har ni mig igen!

Här har ni gåstarmarna!

Här är Dai pai dong-kocken!

Och Dai pai dong-miljön (vid midnatt satt fyra feta råttor och knagde under borden).

Bloggpaus

Mina vänner, jag tänker pausa bloggen. Ahh, jag hör hur ni drar efter andan (av lättnad alt. förtvivlan). Men lyssna, jag kommer tillbaks. Önskar att jag vore på väg till Haiti som speciellt utsänd av MSB Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (Räddningsverket) med min extremt nostränade, lojala räddningshund men jag har ingen hund och till Haiti kommer jag sannolikt aldrig mer. Man kan i alla fall dagdrömma om vilka potentiella arbetsliv man skulle vilja vara med om. Man kan skänka en peng till räddningsinsatserna och läsa om vad MSB gör på Haiti. Det tänker jag göra.

Det var outgrundligt vackert på Haiti. Jag bodde hemma hos en familj och fick inlagd strömming till frukost. Människor eldade och lagade mat utmed vägarna. Det var samtidigt en humanitär katastrof. Vi åkte ofta runt i en gammal vit Mercedes. På en väg på landsbygden körde en lastbil bakom oss på en häst. Jag vände mig om, hästen fick ligga. Ingen sprang fram. Som om någon kört över en snok. Jag anlände dagen efter orkanen Gordon (1998). Vi körde genom byar. Minns människor som satt utanför lerfyllda hus. Minns att jag hade en burk cola i handen, på väg mot gränsen till Dominikanska Rebubliken.

Igår tänkte jag på en helt annan sak; vem fan vill gå igenom pinan att bli kock? Döda och stycka korgvis av grodor som min kollega doktoranden W från San Francisco och Kina fick göra under sin tid som nybörjare i restaurangkök. Eller som en annan kockutbildad tjej L från New York som jag träffade 2009, som reser jorden runt och jobbar i kök för att skriva en bok om sina upplevelser (den får gärna vara sexy säger hennes förläggare, ”have lots of sex”). Hon har tydligen fått stå och rensa krabbor och skala citroner i nåt fancy kök i Paris sedan i november, i tredagarsskift, 16-timmar åt gången. Tydligen lyser hon med ”blacklight” (UV-ljus?) för att få syn på små, små rester av krabbskal i krabbköttet. Som ska rensas bort såklart. Hon har inte råd att äta på restaurangen utan får överkokt pasta bland annat som personalmat. Jesus, glamouren som omger kockyrket utspelar sig mest i media. Föreställ dig, du i ett kök med krabba efter krabba (eller groda efter groda). Kockyrket är inget för veklingar, helt klart. Så varför har yrket fått sådan stjärnstatus? Vägen dit låter plågsam. Vad är det man söker?

Mitt yrkesliv och bloggavbrott är inte mer dramatiskt än att jag måste förbereda en presentation på Årets Kocks ”tjejträff” i Stockholm den 28 januari och en intervju för SVTs nya matprogram Landet Brunsås (spana efter mig i rutan i vår – såvida de inte avbokar eller redigerar bort mig, vill säga!) och en massa annat fix. Tills dess, här kommer ett bra upplägg för TAL (i vardagsrummet inför familjen, eller i köket, inför dina vänner, kollegor och anställda, eller på någon arena i världen):

Studera publiken.

Titta folk i ögonen, se om de är vakna och är med.

Man ska veta hur man ska sluta.

Var förberedd.

Utnyttja bortkommenhet – homo eatsius är det finaste som finns.

1. Tes (påstå något).
2. Berätta en trevlig bakgrundshistoria.
3. Nämn tänkta invändningar mot din tes.
4. Slutfinal!

Säg hellre för lite, men tydligt, än att bli alldeles för seriös och långrandig är mitt tips. Less is always more – speciellt på lättsamma tillställningar där folk vill ha lite kul.

Tänk att du talar ut över havet så får du starkare röst och mer känsla!